Jag försöker vara pedagogisk och förklara allt möjligt för mellanbror A. Även för storebror S men han är ju 15 så det blir inte samma tjatsituation som med 3,5-åriga mellanbror A. Lillebror V är bara 6 månader så det är lite lönlöst att vara pedagogisk med honom än så länge. Så - tillbaka till pedagogiken med mellanbror A. Alla som har barn runt samma ålder som mellanbror A vet hur fruktansvärt jobbigt det är stundvis att inte helt tappa tålamodet och bara stå och skrika på sitt barn.
Och ibland tappar jag tålamodet. Ryter till, skriker, fräser åt honom, visar att jag är irriterad osv. Jag har ju fortfarande känslor och det går inte alltid att trycka undan dem och spela supermamma. För det är det jag tycker att man måste göra för att ideligen bemöta en trotsig unge på ett pedagogiskt sätt. Trycka undan irritationen och försöka medla, förklara, locka, etc. Och till slut har jag ingen plats kvar inuti att lagra all irritation och då smäller det.
Jag har tänkt en del på om detta är dåligt och jag borde jobba bort det eller inte. Och jag har kommit fram till följande subjektiva resultat. Nej, det är inte dåligt av mig att till slut bli irriterad och säga ifrån. Mina barn behöver vara medvetna om att jag också är en människa som har känslor och inte bara är supermamma som klarar att ta allt. De behöver veta att man inte kan uppträda hur som helst utan att det blir konsekvenser av det. Nu menar jag känslomässiga konsekvenser, för de andra konsekvenserna (inget godis/leksak, vi går hem när mamma säger till, inte titta på tv osv) är oftast inget problem. De är så att säga socialt accepterade. Man får säga åt sina barn att de inte får titta mer på tv den och den dagen utan att mötas av lika mycket ogillande som om man erkänner att man ibland tappar fattningen och skriker på sina barn. Det är inte socialt accepterat att skrika på sina barn. Och definitivt inte offentligt! Hemska tanke att man skulle bli förbannad på sin unge på förskolan då hen vägrar klä på sig!
Men om sanningen ska fram så BLIR man ju förbannad. Eller är det bara jag? Jag blir först irriterad när mellanbror A springer runt, runt i kapprummet på förskolan och vägrar klä på sig. Jag börjar med att försöka förklara pedagogiskt att vi behöver skynda oss hem och att jag skulle bli glad om A klädde på sig. Ingen som helst effekt. Jag avvaktar lite för att ge honom utrymme att själv fatta beslut om att klä på sig. Ingen som helst effekt. Då försöker jag med hot; gör du inte som jag säger nu så kommer JAG att klä på dig istället. Ingen som helst effekt. Jag kanske hotar med samma grej igen, bara för att påminna och om det fortfarande inte har någon effekt så genomför jag hotet. Jag börjar klä på A med våld. Absolut inte uppskattat kan jag säga. Mellanbror A skriker att han vill klä på sig "hälv" medan han vrider sig som en liten mask. Har vi kommit så här långt på listan så har all min pedagogik och tålamod tagit slut. Nu pratar jag irriterat, ryter och skriker på A om han fortsätter trilskas. Och jag struntar fullständigt i om någon på förskolan tittar snett på mig för det.
Helt struntar jag inte i om de tittar snett. För det stör mig fortfarande att de verkar se min reaktion som ett misslyckande som förälder. Oj, den mamman misslyckades som förälder för hon skriker på sitt barn. Jag vet inte att de andra föräldrarna tycker så men jag vet att stämningen blir rejält ansträngd i kapprummet när några andra föräldrar råkar vara där och bevittna min och mellanbror A:s kamp med kläderna. Jag har för övrigt aldrig hört någon av de andra föräldrarna ryta till sina barn på det sättet på förskolan. För mig spelar det ingen roll om andra hör mig eller inte. Faktiskt är det så att om jag inte skulle kunna ryta på A offentligt borde jag definitivt inte göra det privat heller, enligt mig.
Varför skulle det vara så fel att bli ordentligt arg på sina barn? Varför ska man uppträda som en känslolös docka inför sina barn hela tiden? Varför måste man alltid vara pedagogisk? Jag tycker att man inte alls måste vara det. Att det tom kan vara bra för barnen att få se att mamma också kan bli arg. Men det är viktigt att även visa att mamma kan bli glad och att mamma förlåter, så att de inte bara ser en arg mamma. Jag skulle vilja få fler att våga visa upp sin ilska för sina barn utan att skämmas över det. Jag skulle vilja att JAG själv kan göra det utan att bli arg över de dömande blickar jag får. Enligt mig är man inte hel som människa om man inte vågar bli arg och vågar stå för sin ilska. Hur kan en halv mamma lära sitt barn att bli en hel människa? Våga visa negativa känslor också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar