I alla fall om man ska lita på min man som är salvadoreño. Det är bara att uttala som man skriver säger han hela tiden. Vet ni vad?? Det är INTE sant! Det är INTE bara att uttala som man skriver!
Dessutom böjs verb efter både genus, numerus och tempus! Det finns tom två olika (minst) former av dåtid - preteritum och imperfekt. På svenska skiljer man inte på detta utan hoppa blir hoppade oavsett om du pysslade med detta regelbundet som barn eller om du utförde handlingen vid ett tidsbestämt tillfälle. Det finns heller inga särskilda adverb som styr verbformen på svenska utan det blir hoppade även om du gjorde det ofta eller igår. Man måste alltså få en känsla för när man ska använda vad. Det tar tid. Plus att man måste lära sig ett antal av de vanligaste verben innan man ens kan börja förstå essensen av vad som sägs. Det tar tid.
Om inte det vore nog finns det även två verb som betyder att vara - ser och estar. Dessa används flitigt och man kan inte använda dem till samma sorts "att vara". Jag är lång blir soy alto MEN jag är ledsen blir estoy triste! Ser används till tillstånd som är varaktiga (jag heter Kerstin, jag är från Sverige, jag jobbar som..., jag är lång, rolig,...) medan estar används till mer temporära tillstånd (jag är på kontoret, boken är på bordet, jag är i Sverige, jag är ledsen,...). Om man råkar använda fel "att vara" kan det man säger få väldigt skilda betydelser, tex: estoy aburrida blir jag HAR tråkigt. Soy aburrida blir jag ÄR en tråkmåns.
Sedan har vi olika typer av pronomen. Jag ger blomman till min bror - le doy la flor a mi hermano. Om man använder pronomen får man: jag ger den till honom - le la doy. Det indirekta objektet (IO) hamnar alltid först och man måste ALLTID ha med det om man har ett sådant i meningen - oavsett om IO-frasen (a mi hermano) finns med eller inte. Le doy la flor blir alltså: jag ger blomman till honom (eller till henne eller till det). Det direkta objektet (DO) kommer sedan och i i alla fall för mig kan det lätt bli förvirrande i mer komplexa meningar. Man brukar inte ha med subjektets pronomen alls utan det styrs av verbet och kontexten. Och om det är en uppmaning, dvs imperativ så lägger man IO och DO på verbet som en ändelse - damelo! Ge mig det! Me är IO och lo är DO. Om inte det vore nog så kan man även lägga DO och IO som ändelser på verb i andra sammanhang, så en och samma mening kan sägas på flera olika sätt. Dessutom blir le och les till se om de efterföljs av lo, la, los eller las. Så: se lo da är alltså han (hon/den/det) ger den (det/honom) till honom (henne/den/det/dem).
Sedan blir ALLA verb reflexiva om de görs på subjektet! Vestir är "att klä" vestirse är "att klä på" så jag klär på mig blir me visto medan jag klär på honom blir le visto.
Det här med att le och les blir se är för att det ska vara lättare att uttala. Det finns fler sådana förenklingar. Exempelvis så är agua ett feminint substantiv men man säger ändå el agua (el används till maskulina substantiv) för att det blir enklare att uttala. Till höger om parken - de la derecha de el parque blir de la derecha DEL parque. Jag ger hunden mat - doy la comida a el perro blir doy la comida AL perro. En trevlig resa blir - uno buen viaje blir UN buen viaje. Allt för att förenkla uttal.
Enkelt va?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar