 |
| Utsikt från mitt fönster på planet |
Två dagar (alltså söndagen den 17:e februari runt 3-snåret) innan jag skulle på Norge-resan upptäckte vi att vår knäppa hund var gravid - vi upptäckte det för att hon började föda. Vi trodde att hon hade varit skengravid men det var tydligen på riktigt. Fransk bulldog, som Smellis (aka knäppishunden) är behöver ofta göra kejsarsnitt för att klara en förlossning. Så blev det för Smellis också. Tyvärr hade valpen dött i magen så det blev 25.000 kr på att få ut en död valp plus över 500 kr på mediciner som Smellis skulle få i sig de första två veckorna.
Jag är den enda med bilkörkort i familjen så det var jag som fick åka med Smellis till Blå stjärnan och vara där med henne till ca 7:30 måndag morgon. När hon kom tillbaka från kejsarsnittet var det som om hon visste att hennes bebis inte hade klarat sig. Hon gnydde och var jätteorolig. Vi låg nära, nära på golvet tillsammans så att hon skulle få stöd i sin sorg. Vi skulle stanna en stund så att hon kunde piggna till efter operationen och tills att hon fått i sig ordentligt med näring, då hon slutat äta några dagar och var lite uttorkad.
Därefter åkte vi på en galen apoteksturné för att hitta ett öppet apotek som hade alla mediciner som Smellis skulle ha. Det fungerar alltså med vilket apotek som helst, så länge det är välsorterat, vilket i praktiken tydligen betyder att man måste gå till apoteket i Nordstan. Jag svor rätt mycket över att de inte bara kunde ha inkluderat medicinen i priset för kejsarsnittet - jag behövde ändå ta lån för att klara av den kostnaden - och gett mig allt på plats så att vi hade sluppit åka som idioter över hela stan.
Vi kom inte hem förrän strax efter 9 på morgonen och då var jag rejält trött. Jag la mig och sov med lillebror och maken la sig på soffan med stackars lilla Smellis. Hon gnydde hela tiden och mådde inte alls bra. Hon saknade sitt barn som aldrig fick finnas.
Vi märkte sedan hur hon blev mycket lugnare och mådde bättre när hon fick ligga nära lillebror. Smellis hade själv löst sin sorg och saknad genom att adoptera lillebror. Hon fick sova med honom hela tiden sedan och då sov hon lugnt och fridfullt.
Maken ville att jag skulle be om att få stanna hemma och inte åka till Norge då vi nu hade en annorlunda och jobbigare situation. Smellis ska vila, bäras upp och ner för trappor, sängar och soffor, endast gå korta sträckor och inte, ABSOLUT INTE slicka eller bita på såret och styngnen. Lättare sagt än gjort när man har två andra hundar - den skyldige fadern Louie (som inom snar framtid kommer bli kastrerad) och den ivriga och omhändertagande Telma, som hela tiden vill slicka Smellis på såret. Utöver det så har vi mellanbror och lillebror att ta hand om. Storebror är ju 15 så han klarar sig själv på ett helt annat sätt men mellanbror som snart ska fylla 4 år behöver passning och lillebror på 8 månader behöver också passning. Dessutom har inte maken bilkörkort så han kan inte ta mellanbror till och från förskolan, vilket ökar belastningen extra.
Jag hade dock sett till att mellanbror skulle få vara hos mormor, morfar och moster för att underlätta för maken. Jag hade dock inte tagit höjd för att Smellis skulle vara nyopererad...
Men det blev inga glada miner direkt när jag förde på tal att jag kanske inte kunde åka på Norge-resan. Det var redan saker som hade krånglat i projektet och de ville definitivt inte ha mer problem. Jag valde då att åka. Det kändes som att om jag kunde fixa detta bra så skulle jag äntligen få självförtroende för min kapacitet när det gäller jobbet. Plus att jag var orolig att om jag inte gjorde klart detta uppdrag så skulle jag bli inofficiellt stämplad som oanvändbar och överflödig. Sedan hade en uppsägning bara varit en petitess.
Maken var allt annat än nöjd med mitt beslut. Jag försökte hjälpa till så mycket som möjligt med att förbereda mat för den tiden jag skulle vara borta, fråga svärföräldrarna om de kunde hjälpa maken med hundarna de fyra dagar det rörde sig om. De hade sagt ja på det. Storebror skulle vara hos oss hela veckan också.
Jag hoppades att det skulle vara en jobbig men överkomlig vecka för maken. Han var skitsur för att jag stack och lämnade honom i sticket. Jag tyckte inte att jag lämnade honom i sticket eftersom jag hade ordnat med barnvakt för mellanbror, kollat om vi kunde få hundhjälp, handlat det jag kunnat komma på att de skulle kunna behöva, lagat mat för samtliga dagar och skrivit ett medicinschema för Smellis. Hade jag lämnat maken i sticket hade jag skitit i allt det där och bara åkt, enligt mig.
Det visade sig att svärföräldrarna inte alls kunde ställa upp - de jobbade!!! Varför i helskotta säger man ja då??? Det fattar inte jag. Om jag vetat det hade jag ju kanske kunnat försöka få hjälp av någon annan. Taskigt drag från dem tycker jag. Men de kanske trodde att de skulle kunna och sedan visade sig att de hade fel och det kändes jobbigt att säga till. Vad vet jag. Smellis var jätteorolig och uppstressad de första dagarna och ville i princip bli siamesisk tvilling med lillebror. Han å sin sida fick feber och var allmänt gnällig, vaknade tidigt, somnade sent, osv. Storebror var ju visserligen hos oss men han var magsjuk så han kunde inte hjälpa till så mycket. En helt underbar kalabalik med andra ord.
Det blev i alla fall inte den där mysiga familjeveckan om man säger så. Ingen backup från familjen när det gällde mitt jobb utan det var bara fel, fel, fel. Inget tack för allt jag faktiskt HADE gjort utan bara sura miner. Jag förstår att det måste ha varit skitjobbigt och kanske mer skitjobbigt än vad jag trodde det skulle bli. Men jag kände mig ändå ledsen, förbannad och irriterad över att jag blev anklagad för allt. Var jag egoistisk som åkte? Jag tycker inte det men jag är ju subjektiv.
På väg hem från flygplatsen ringde jag i alla fall och kollade om jag skulle köpa något innan jag kom hem, trots att jag fått irritation som svar på mina frågor om status hemma tidigare. Som jag misstänkt blev det mer sura miner och då blev jag så less på det hela och gormade tillbaka. Jag var trött på att bli behandlad som om jag inte fattar något, jag var trött på att bli anklagad för allt dåligt, jag var trött på att bli betraktad som inkompetent och jag var rejält trött på att bli behandlad som skit.
Jag sa precis som det var och precis hur jag kände. Och vi redde ut det hela - som vanligt. Det tog några omgångar av ilska bara men det kändes skönt att ha fått det hela ur världen.
Jag kommer nog inte tacka ja till några resor på ett bra tag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar