The dark ages

Jag lämnade en kommentar på ett inlägg hos Asta som fick mig att tänka på mitt förflutna - the dark ages. Ibland kan jag inte fatta att jag och hon som levde då är samma person! Och ibland kan jag inte fatta varför jag inte blev totalt knäpp och gick ut på massakertåg varannan torsdag.

Men jag blev inte knäpp - inte så det stör mig i alla fall ;). Jag har en fungerande vardag med min underbara familj, jag har mina underbara vänner och jag har även återfått min familj. Jag klarar av att sköta mitt jobb igen utan att känna mig stressad och utmattad. Framförallt så är jag lycklig nu!

För drygt 3 år sedan stack jag ifrån ett mycket destruktivt förhållande som jag hade varit i under 12 års tid. Jag och mellanbror (som då bara var 6 månader och helt syskonlös) gick till polisen på Vågmästareplatsen ute på Hisingen. Jag parkerade bilen i polishusets garage och försökte komma på exakt hur mycket pengar jag skulle lägga på i p-automaten. En bagatell egentligen men det kändes så viktigt då. Att inte få böter. Jag bar mellanbror i babyskyddet in till stationen. När jag kom in på polisstationen meddelade jag för receptionisten att jag skulle träffa polisen H (kommer inte ihåg namnet alls).

Jag hade ringt in tidigare under dagen och försökt göra en polisanmälan per telefon. Polisen H, som jag pratade med då, ville att jag skulle komma till stationen istället. Det var ett stort steg att ha ringt - att mentalt bestämma sig för att det inte var mig det var fel på och att den önskan och längtan jag hade efter att det skulle bli bättre och om att få vara lycklig var fullständigt legitim. Att sedan verkligen KOMMA till polisstationen - samma dag - var ett oändligt stort steg. Jag stängde av min mobil i och med att jag kommit fram till polishuset. Jag hoppades att de skulle tro på mig och att de inte bara skulle tycka att jag var knäpp.

Precis när jag står där och pratar med receptionisten, öppnas dörren bredvid och det visar sig vara just polis H som för femte gången eller så kollar igenom väntrummet för att se om jag har kommit än. Jag minns att jag blev förundrad. Jaha, det var ju gulligt men varför gjorde han så, tänkte jag. Han har väl annat, bättre för sig än att gå och kolla efter mig? H berättade att jag hade låtit så rädd och orolig på rösten och han ville inte att jag skulle vända väl på polisstationen för att jag inte orkade hela vägen. Det var nog då det började gå upp för mig att det här var något allvarligt och att H i allra högsta grad behandlade det så.

Jag och H gick in till ett rum där ännu en polis satt, polis J (jag minns inte hennes namn heller). J skulle hålla i förhöret berättade hon och H skulle vara med som vittne samt stöd. Mellanbror satt förnöjt i sitt babyskydd och log och skrattade åt poliserna.

Jag började berätta för J och H om min situation. Jag tänkte återigen, bara de inte avfärdar mig som knäpp eller att jag överdriver. Om de också säger att det är något jag förtjänar vet jag inte vad jag gör... Jag behövde dock aldrig oroa mig.

Jag redogjorde för den psykiska misshandeln, den fysiska misshandeln. Att jag hade blivit tvingad till att göra mig själv illa genom att bland annat bränna mig under fotsulorna med en gaständare. Att jag tvingats sticka mig själv med nålar i tunga, ögonvrårna, under fötterna i de blåsor som redan gjorde jätteont och i hårbotten. Att jag blev tvingad att redogöra för allt jag gjorde under dagen med MAX 15 minuters intervall mellan redogörelserna och om jag misslyckades blev jag bestraffad. Jag blev tvingad att hålla ändlösa diskussioner om allt möjligt men främst om hur dålig och rutten jag var samt hur äcklig min familj var. Att jag blev tvingad att göra elaka saker mot min familj och mina vänner så till slut valde jag att stöta bort alla så att de slapp bli skadade mer. Att jag blev beskylld för att vara psykiskt sjuk och att jag ville slänga ut mellanbror från 10:e våningen.

Vi pratade länge och det var skönt att äntligen slippa bära på allt och gå runt och låtsas som att det bara var bra. För det var allt annat än bra. Det insåg jag mer och mer när jag såg H:s och J:s reaktioner på vad jag berättade.

Jag hade blåmärken och mina sönderbrända fotsulor att visa upp. Poliserna tog kort och J sa att detta var nog det värsta hon någonsin hade sett. Jag kände ett slags triumf. Ja! De tror på mig! Jag kommer få hjälp!

Poliserna var helt underbara! De hjälpte mig med allt man kan tänka sig (de gjorde helt enkelt sitt jobb på ett mycket proffsigt sätt men för mig var det första gången på länge någon var snäll mot mig så det kändes extra bra). Jag och mellanbror fick en plats på en kvinnojour. Det var nog något av det bästa som hänt mig. De människorna som jobbar där är helt fantastiska! De lyssnar, pratar, hjälper och bara finns där. Det var så skönt att äntligen kunna få sova hur mycket jag ville, när jag ville och utan att oroa mig för att bli väckt av pepparspray eller iskallt vatten.

Det bästa av allt var ändå att jag fick tillbaka min familj och mina vänner. Allt gick inte att laga men det mesta. Och mamma och pappa fick äntligen träffa mellanbror! Varken mellanbrors far- eller morföräldrar hade fått träffa honom tidigare men nu fick de det. Det kändes även skönt för mig att i handling kunna visa att jag tar avstånd från mitt ex val och handlingar - att det var hans sjuka idéer om hur saker och ting ska vara, inte mina.

Polisanmälan fortsatte i rättegång. Mitt ex - dåvarande make - var häktad från 6:e november 2009 fram till rättegången de tre dagarna före julafton. Först tingsrätten - det var värst första dagen då jag fick möta exet igen. Men samtidigt skönt. Jag kände plötsligt ett lugn inombords - jag visste att han aldrig mer skulle kunna komma åt mig. Den lilla 16-åringen som han mötte och formade hade försvunnit. Kvar fanns jag, efter många många misslyckade rymningsförsök, nedtryckta uppror, kuvningar, grov psykisk och fysisk misshandel. Kvar fanns jag.

Men första dagen var värst. Jag bodde numera hos mina föräldrar - jag och mellanbror - och var mammaledig. På vägen hem i spårvagnen höll jag på att somna. Jag kände mig yr och illamående. Jag tänkte på inte att jag skulle kunna må så dåligt av att sitta och berätta om allt jag varit med om under mina 12 år, samt sedan lyssna på exets utläggningar om att jag var psykiskt sjuk och instabil - rent av farlig mot mellanbror. Väl hemma hos mor och far låg jag och sov djupt på soffan i flera, flera timmar. Jag kunde få slappna av helt för mormor, morfar och moster fanns där för mellanbror.

Dagarna efter var inte alls lika jobbiga men jag såg till att ha sällskap ändå - för säkerhets skull.

Det blev en dom. 3 års fängelse plus skadestånd för exet. De gick helt på min linje! Inget om att ord står mot ord! Jag kände mig så tacksam, lättad och fri. Jag hade fått upprättelse. Det var inte mig det var fel på! Det var exet som fick genomgå en psykundersökning för att se om han var tillräckligt psykiskt frisk för att kunna ta ett traditionellt straff. Den psykiater som exet tvingat mig gå till samt tvingat mig att spela deprimerad och apatisk inför kunde intyga att jag absolut inte var psykiskt sjuk - hans plan slog tillbaka! Att min psykiater började gråta under förhöret kändes väldigt stort. En helt främmande människa hade oroat sig för mig, försökt få prata med bara mig och inte hela tiden bli övervakad av exet under samtliga möten. Min familj och mina vänner kunde berätta om hur de förlorade mig som jag var innan och möttes av en skugga de få gånger vi sågs. Och numera var jag som vanligt igen. Även deras förhör blev känslosamma. Jag kände mig plötsligt omtyckt och älskad.

Exet överklagade till Hovrätten. Ny rättegång. Nytt möte med exet. Men nu kände jag bara förakt och lite medlidande med denna tragiska människa som förstört så mycket av mitt liv och som nu försöker göra allt för att inte gå under. Jag visste att exet numera såg mig som skyldig till att hans liv raserats. Intressant att jag var skuld till något som HAN orsakat!? Den här gången blev domen 4 år plus skadestånd. Exet fick aldrig upprättelse! Jag fick det återigen. Och det behövde jag! Mot slutet av denna rättegång kom exets advokat fram till mig och mer eller mindre bad om ursäkt och sa att han bara gjorde sitt jobb. Det kändes riktigt bra! Inte ens exets egen advokat trodde på honom och klarade inte heller av att låtsas längre.

Exet överklagade till Högsta domstolen men fick avslag då inget nytt kommit fram. Domen var klar och han hade inget annat val än att gilla läget.

Jag ansökte om skilsmässa - exet satte sig på tvären. Skilsmässan gick igenom ändå så klart. Jag bytte mitt och mellanbrors efternamn - exet satte sig på tvären men även det gick igenom. Jag ansökte om enskild vårdnad - exet satte sig på tvären. Efter mycket om och men - många möten med socialtjänsten, familjerätten mm gick det till slut igenom. Nu har jag enskild vårdnad om mellanbror och jag ska göra allt jag kan för att mellanbror ska vara så förberedd som möjligt innan han träffar sin biologiska pappa.

En far och familj har mellanbror ändå. Han har sin pappa - min nuvarande make och underbara älskling - och sin farmor G (exets mamma) och hennes man, sin farmor Y (makens mamma) och farfar C, mormor och morfar, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder, kusiner, gammelmostrar, gammelfastrar, mina vänner, sin storebror och sin lillebror. Det går ingen nöd på mellanbror.

Så varför berättar jag detta? Jo, när jag var som djupast nere i skiten och kände mig helt ensam och utstött i livet utan någon som helst möjlighet till att få hjälp mötte jag en av mina nuvarande vänner. Hon visade för mig att man kan ha det dåligt och ta sig ur det. Hon fick mig att inse att det gällde mig också! Hon gav mig den insikten och styrkan. Det, kombinerat med att jag befarade att det bara var en tidsfråga tills att även mellanbror blev misshandlad (om exet kunde sparka en gravid kvinna - mig -  i ryggen och på benen, vad hindrade honom då att ge sig på mellanbror?), gjorde att jag en gång för alla lämnade exet bakom mig. Jag struntade i vad som skulle hända mig, bara mellanbror kunde få vara säker och få en normal uppväxt så kunde jag jobba med vad som helst, bo vart som helst!

Om min vän C med sin livshistoria kunde öppna mina ögon för att förändring finns inom en själv, så hoppas jag att någon någonstans läser detta och inser att de inte längre behöver ta emot slag eller hårda ord. De behöver inte lida, de är inte ensamma. Det går att ta sig vidare.

Du duger som du är! Du klarar mycket mer än du tror! Det är DU som är stark och inte den som slår!